emmaison

Jag har nog aldrig varit en idrottare av det ensamma slaget. Jag har mer varit för lagsport. Har ingen disciplin att träna ensam och slå nya rekord.

Lagsport har alltid gett mej så mycket mer.

Så när vi var några från fotbollslaget som tillsammans skulle göra tjejklassikern så var det så härlig känsla. Vi gjorde det tillsammans. Åkte tillsammans till loppen, bodde ihop innan, åt mat och peppade varandra. Det gjorde så man fixade det, att man kunde dela glädjen med så många fler :)

 

Någonstans där började tanken på att genomföra den stora klassiker växa.

Att iaf en gång ha gjort "En svensk klassiker" vore ju superkul att ha tyckte jag.

Först ville jag göra det innan jag fyllde 25, men det sket sig omgående.

Så när man sen bestämde sig var det bara att boka in sig på varje lopp, börja träna och sen ladda sista veckan inför varje lopp med rätt mängd mat och pasta.

 

Inför Lidingöloppet var motivationen att springa lika med noll. Jag tycket verkligen att det var det tråkigaste någonsin.

Petter fick ordagrant dra med mej på en löptur på 3,4 km en vecka innan loppet på 3 Mil.

Jag fixade loppet på 4H 17 Min. Ingen kanontid men jag är stolt. Fick efter halva loppet nageltrång för första gången i  mitt liv så nog var det kämpigt :)

 

Sen hade vi vasaloppet.

Erik och jag skulle åka tillsammans och det såg jag framemot så himla mycket. Men när snön kommer så pass sent och vädret inte är super bra, plus att man drar till Karibien i tre veckor innan strax innan loppet gör ju inte så mycket liksom.

Men jag fick ihop 13 mil på skidor tror jag och åkte under en em/kväll ca 4,2 i ett svep med vallabyte.

Vasaloppet var en upplevelse. Det var häftigt och stort.

12H tog det mej att åka 9 Mil på skidor, utan spår, med snöslask eller is som underlag. Jag var så glad när jag kom i mål och höra hejjarop från mina föräldrar på upploppet. Vilken glädje och oj, jag kommer alltid minnas det!

 

Vätternrundan nästa, köpte cykel, kläder och skor. Bara att börja träna!

Fick en massa mer jobb än vad som var tänkt så blev inte nå 100 mil innan loppet som jag hade tänkt. men jag kämpade tappert med milen och tränade på bra ändå tycker jag. Många ensamma turer blev det och det var ju inget att hurra för.

Men när man sen kommer ner till Motala med pappa och hämtar ut startbevis och laddar med en rejäl pastabuffé så känner man nervositeten, glädjen, och lyckan att snart å starta och sen veta att man bara har en etapp kvar.

Men halv elva börjar jag verkligen fatta vilket vansinne jag gett mej in på. 30 mil på cykel, ensam och ingen som hjälper mej framåt.

Startar och drar iväg med pappas hejjarrop! Ett leende på läpparna fram till andra kontrollen där jag nästan bryter ihop och ringer Erik. Får peppning och biter ihop och trampar vidare.

 

Natten gick fort och när morgonen kom så var det en sån fantastisk soluppgång så man bara njöt!

Väl framme i Hjo hejjades jag på av pappa och Farbror Magnus.

Åt mat och trampade vidare, nu hade jag pappa med mej längs med vägen och det gjorde mycket för en trött person som har många mil kvar.

Strax efter Askersund står Anna med barnen och hejar på mej. Och där känner jag en sån lättnad och lycka att tårarna hade kommit om jag hade haft nån ork att få fram dem. Jag blev så stärkt av dem så det var min räddning sista fyra Milen.

Trampade på och när man sen kommer in i Motala och svänger in på upploppet så är glädjen enorm. Blir tårögd nu när jag skriver, jag är så stolt!

Kramar och blommor av Anna, Pappa, Stina och Elvira. Underbart att ni ville ta emot mej i mål!

 

Det var det värsta måste jag säga. Men ändå skulle jag kunna göra om det om jag får cykla med någon.

 

Sen simningen tre veckor efter.

vädret var inte det bästa och med bara 13 grader i vattnet beslutades det att vansbrosimningen ska kortas av och blir bara halva distansen. Panik med att hitta en billig våtdräkt. Den kom hem två dagar innan simningen och skulle testa den vid stugan där det förmodligen var ca 17 grader i vattnet. Men jädrans vad kallt det var.

Att sen slänga sig i älven i 14 grader gick väl helt ok. Blev intervjuad av Anna-Karin innan start också!

Simmade och kände att förkylningen jag haft satt i. simmade i min takt och

 kände att jag bara vill ta mej i mål utan kramp eller något annat som skulle förstöra för mig.

Hejjarklack hela vägen i mål hade jag också. Fantastiskt!!

 

Jag har alltså fixat en svensk klassiker och jag är så sjukt stolt. Lilla jag som inte har något tålamod och hatar att träna ensam, jag orkar egentligen inte bry mej speciellt om mat och att ha rätt förutsättningar.

 

Med jobb.

Igår fick jag en del gjort och på ett lugnt tempo orkade jag verkligen!

Extra timmar inskrivna, ofrivillig powernap och otroligt sen kvällsmat.

 

Men nu är jag uppe igen, dags för några få trappor innan heldag på bolaget och sen någon timme i en lägenhet!

Jag känner mig mycket lugnare, för jag vet att snart kommer jag att ha mycket mer tid till allting, och snabbt som tusan tar denna sommar slut.

 

Längtar efter långa sovmornar, spontantripp till Småland, mina egna privata kläder och att bara får göra absolut, ingenting.

Läste precis Matildas blogg (nya då hon börjat blogga som gravid) och jag bara känner att det känns sjukt overkliget att hon ska bli mamma i December.

Längtar efter att få träffa den lilla knodden!!

 

Sitter samtidigt och spanar på hus i Spanien och bara drömmer om att ha mer pengar än jag har och ha råd med ett fantastiskt hus och stor tomt, möjligheter att kunna göra saker och bara kunna leva gott.

Det känns orättvist väldigt ofta med mycket. Jobb, pengar, tur, flyt osv.

Jag har hela mitt liv haft sommarjobb och senaste åren verkligen kämpat och slitit med alla möjliga jobb och jobbar som mest under sommaren då alla andra har semester och verkligen kan njuta och göra roliga saker.

 

Jag är trött på det, samtidigt som jag verkligen har hittat ett jobb nu som jag trivs på men kommer bli svårt att få en större anställning på.

Är det inte typiskt?

 

Jag har verkligen genomlidigt dåliga chefer, dålig personal, dålig lön, skitdåliga arbetstider, inga skrivna kontrakt, fått sparken i ett kök mitt bland all personal och mitt under ett julbord.

Alltid fått haft jour då personal aldrig kunnat, inte fått chansen till jobb som jag gillat pga konstiga chefer.

 

Känns som allt jag redan varit med om är det många som inte hinner uppleva på en livstid.

 

Men nu när man jobbar som mest tar man verkligen till vara på kvällarna och de lediga mornarna.

 

Nyss blev jag bjuden på grillat hos Elin och Mattias. Satt ute och åt i kvällssolen och bara njöt!

Precis plockat undan här hemma och snart ska jag krypa ner och äntligen få sova till 8-9 tiden imorgon bitti, innan jag tyvärr måste åka och jobba några timmar!

Men efetrmiddagen bjuder på roligheter! 1-årskalas och picknick!

 

Tack och hej för mej

 

Det är som en sån här dag som man verkligen kan vara stolt över att ha orkat jobba så pass mycket.

När man ser att man verkligen får en rejäl lön och man kan klappa sig på axeln och orka en månad till!

 

Ca sex veckor kvar av dubbeljobb, sen återgår det och då ska jag ha semester, läsa klart Matte B och satsa mycket mer på företaget!

Planerna för hösten är spikade! :)

 

 

4 Dagar kvar av monsterveckan.

Längtar efter sängen redan.

Känner mig trött, slut och frusen.

 

Men snart är det helg!!