emmaison

Ifjol när vi bokade in oss på vasaloppet såg man framför sig en bra vinter med fina spår och bra förutsättningar.

Trodde inte att det var på gränsen till att bli inställt som det var nu iår!

 

Med värdelösa förhållanden, lössnö, isigt och inga spår åkte jag endå loppet.

Erik och jag åkte upp mot starten vid 03:50. Fastnade i bilkö och klev in i startfållan strax efter kl 07. Vi var helt allvarligt bland de 200 sista personerna som startade, helt sjukt!

Kö från start och i stort sett enda fram till Smågan, vilket tog oss 2 h 27 min. Helt sjukt!
Man hade verkligen fullt sjå att hålla benen och fötterna i styr så man kunde staka sej fram hyffsat. Att diagonala var inte att tänka på då det inte fanns några spår alls.

 

Skildes åt från Erik strax efter Smågan när vi började inse att vi är för olika och det är lika bra att göra sitt egna lopp.

Stannade på varje kontroll och fick i mej vätska och sen bara åkte jag på.

Tror att det var mellan Risberg och Evertsberg som jag var på väg att ge upp. Det brände i ryggen, gjorde ont för varje staktag jag tog, det var kallt och jag hade någogn tår på gång där. Otroligt smärtsamt. Tack och lov så var mor&far och hejade på mej och jag fortsatte. Utan dem hade jag faktiskt brytit!

 

Jag stakade på och njöt i varje nedförsbacke man fick lite vila, njöt så fort man hittade ett spår att åka i, kändes som att man fick vila ordentligt då man inte behövde tänka på att hålla ihop så mycket med benen!

 

Vid Oxberg fick jag Alvedon, en halv kopp kaffe, sportlunch, nyvallade skidor och jag hann gå på toaletten!

Efter det gick allt hur bra som helst, jag hade bättre fäste, mer energi, bra stöttning från päronen och det var skönare åkning!

Visste att det inte var mycket kvar av dessa långa nio mil.

 

Mellan Hökberg och Eldris började det skymma och som tur var fanns det spår. Så det var bara att rätta in sig i ledet av de många åkarna och staka sej framåt och lita på spåret och personen framför. Man åkte verkligen i blindo!

Från Eldris var det elljusspår och då kändes det som att man nästan var framme, så underbart!

Sista hejaropen från mamma & pappa kom när det var 9 km kvar, då ville jag i mål innan kl 20:00.

Men jag var tyvärr 1 minut och 56 sekunder försen!

Det var segt att ta de sista staktagen och kraften fanns ingenstans.

 

Känslan att korsa mållinjen var obeskrivlig!

Vilken kämpe, vilket lopp!
Att åka hem i en varm bil, med nya torra byxor och strumpor, ställa sig i en varm dusch och få krypa ner och somna ovaggad var underbart!

Hela dagen igår bara låg jag i sängen och segade, bekämpade träningsvärken för varje toalettbesök och bekämpade den ordentligt när Elin ringde och sa att hon stod utanför mamma och pappa men att ingen var hemma!

Lycka att få ha henne hemma!! :)

 

Slängde på mej skor och jacka och stapplade mej hemåt!

 

Idag är det bättre i kroppen, men det är otroligt slitsamt att städa trappor. En liten vila innan jag kör på ett tag till, sen får resten bli imorgon!

 

Vasaloppet var en enorm upplevelse, det var så sjukt att man nu stod där på starten och var en av alla dem som köade i backen, kämpade sej framåt i spåret istället för att sitta hemma i soffan och se det på tv!

Jag kommer åka det igen! :)