emmaison

Jag har nog aldrig varit en idrottare av det ensamma slaget. Jag har mer varit för lagsport. Har ingen disciplin att träna ensam och slå nya rekord.

Lagsport har alltid gett mej så mycket mer.

Så när vi var några från fotbollslaget som tillsammans skulle göra tjejklassikern så var det så härlig känsla. Vi gjorde det tillsammans. Åkte tillsammans till loppen, bodde ihop innan, åt mat och peppade varandra. Det gjorde så man fixade det, att man kunde dela glädjen med så många fler :)

 

Någonstans där började tanken på att genomföra den stora klassiker växa.

Att iaf en gång ha gjort "En svensk klassiker" vore ju superkul att ha tyckte jag.

Först ville jag göra det innan jag fyllde 25, men det sket sig omgående.

Så när man sen bestämde sig var det bara att boka in sig på varje lopp, börja träna och sen ladda sista veckan inför varje lopp med rätt mängd mat och pasta.

 

Inför Lidingöloppet var motivationen att springa lika med noll. Jag tycket verkligen att det var det tråkigaste någonsin.

Petter fick ordagrant dra med mej på en löptur på 3,4 km en vecka innan loppet på 3 Mil.

Jag fixade loppet på 4H 17 Min. Ingen kanontid men jag är stolt. Fick efter halva loppet nageltrång för första gången i  mitt liv så nog var det kämpigt :)

 

Sen hade vi vasaloppet.

Erik och jag skulle åka tillsammans och det såg jag framemot så himla mycket. Men när snön kommer så pass sent och vädret inte är super bra, plus att man drar till Karibien i tre veckor innan strax innan loppet gör ju inte så mycket liksom.

Men jag fick ihop 13 mil på skidor tror jag och åkte under en em/kväll ca 4,2 i ett svep med vallabyte.

Vasaloppet var en upplevelse. Det var häftigt och stort.

12H tog det mej att åka 9 Mil på skidor, utan spår, med snöslask eller is som underlag. Jag var så glad när jag kom i mål och höra hejjarop från mina föräldrar på upploppet. Vilken glädje och oj, jag kommer alltid minnas det!

 

Vätternrundan nästa, köpte cykel, kläder och skor. Bara att börja träna!

Fick en massa mer jobb än vad som var tänkt så blev inte nå 100 mil innan loppet som jag hade tänkt. men jag kämpade tappert med milen och tränade på bra ändå tycker jag. Många ensamma turer blev det och det var ju inget att hurra för.

Men när man sen kommer ner till Motala med pappa och hämtar ut startbevis och laddar med en rejäl pastabuffé så känner man nervositeten, glädjen, och lyckan att snart å starta och sen veta att man bara har en etapp kvar.

Men halv elva börjar jag verkligen fatta vilket vansinne jag gett mej in på. 30 mil på cykel, ensam och ingen som hjälper mej framåt.

Startar och drar iväg med pappas hejjarrop! Ett leende på läpparna fram till andra kontrollen där jag nästan bryter ihop och ringer Erik. Får peppning och biter ihop och trampar vidare.

 

Natten gick fort och när morgonen kom så var det en sån fantastisk soluppgång så man bara njöt!

Väl framme i Hjo hejjades jag på av pappa och Farbror Magnus.

Åt mat och trampade vidare, nu hade jag pappa med mej längs med vägen och det gjorde mycket för en trött person som har många mil kvar.

Strax efter Askersund står Anna med barnen och hejar på mej. Och där känner jag en sån lättnad och lycka att tårarna hade kommit om jag hade haft nån ork att få fram dem. Jag blev så stärkt av dem så det var min räddning sista fyra Milen.

Trampade på och när man sen kommer in i Motala och svänger in på upploppet så är glädjen enorm. Blir tårögd nu när jag skriver, jag är så stolt!

Kramar och blommor av Anna, Pappa, Stina och Elvira. Underbart att ni ville ta emot mej i mål!

 

Det var det värsta måste jag säga. Men ändå skulle jag kunna göra om det om jag får cykla med någon.

 

Sen simningen tre veckor efter.

vädret var inte det bästa och med bara 13 grader i vattnet beslutades det att vansbrosimningen ska kortas av och blir bara halva distansen. Panik med att hitta en billig våtdräkt. Den kom hem två dagar innan simningen och skulle testa den vid stugan där det förmodligen var ca 17 grader i vattnet. Men jädrans vad kallt det var.

Att sen slänga sig i älven i 14 grader gick väl helt ok. Blev intervjuad av Anna-Karin innan start också!

Simmade och kände att förkylningen jag haft satt i. simmade i min takt och

 kände att jag bara vill ta mej i mål utan kramp eller något annat som skulle förstöra för mig.

Hejjarklack hela vägen i mål hade jag också. Fantastiskt!!

 

Jag har alltså fixat en svensk klassiker och jag är så sjukt stolt. Lilla jag som inte har något tålamod och hatar att träna ensam, jag orkar egentligen inte bry mej speciellt om mat och att ha rätt förutsättningar.